missearlymorning

Allting började som det skulle. Vi fick iväg alla hästarna som skulle iväg på tävling och de som skulle ner till Tyskland och försäljning, 10 hästar sammanlagt. Vi fick röjt ur det sista ur vårat rum och städat klart. Vi lastade Iron och Baz och sedan gav vi oss av.



Rocky var lite orolig till och börja med, men lugnade ner sig och somnade gott vid mina fötter. Det är ju inte varje dag man får åka hästlastbil, han brukar vanligtvis få stå på stallplanen och se lastbilen åka iväg. Så visst var det ovant.


Med ganska direkt körning och trots kilometer efter kilometer med vägarbete genom Tyskland, kom vi fram till Hoek von Holland runt kl 7.00 på fredag morgon. Hästarna fick vila i lånade boxar och vi fick några timmars sömn. Sedan bar det ner till hamnarna för incheckning på färjan som skulle ta oss över till England och Harwich. So far, so good.



Där någonstans började det trassla till sig. Rich, Susie och Mandy släpte av mig vid passagerar incheckningen, pga Rocky var jag nämnligen tvungen att gå på som fotpassagerare. Så, jag blev lotsad till en dam på ett kontor som skulle kolla papprena på Rocky och ge oss tillåtelse att gå på båten. DÄR börjar det.
"I think you have a problem, your dog is not allowed to travel" "What!?!?"
Jag hade ju gjort allt rätt, rabiesvaccinationen var godkänd och vi vaccinerade mot fästing och avmaskade precis som vi skulle innan vi reste. Pass och chip var där de skulle.
Men nej, rabiesblodprovet var tvungen att vara 6 månader gammalt. mitt var 21 dagar för lite, även om det var godkänt. Då brast det totalt, jag storgrät. Där stod jag i Holland med en hund som rest flera hundra kilometer och hade några timmars resa kvar, men de vägrade släppa in honom i landet. Damen, tanten, kärringen var ganska säker på sitt svar när jag frågade om det fanns allternativ "NO, that's the rules. There is nothing else you can do". Inte ens karrantän var ett allternativ för oss tyckte hon "That's way to expensive for you".
Så jag slet åt mig mina papper och tackade henne för att hon varit så otroligt ohjälpsam, ringde Rich och satte mig på en bänk med min lilla vänn som nu rastlöst gnällde för mig.
Rich var på andra sidan hamnen i lastbilden, på väg på båten. Han hoppade ur, sprang de 5 kilometrarna till mig och började försöka lösa problemet. Efter mkt om och men, flera mobilsamtal och lite mera tårar kom vi fram till att Rocky och jag skulle åka till min faster Lotta i Kassel. Men Rich skulle åka hem till England med hästarna och mamma Susie skulle göra mig sällskap till faster.
Nästa problem var att lastbilen var nu på färjan, där var också mitt pass och Susie. Men en snäll man körde våra pass till incheckningscentralen, plockade upp Rich och körde tillbaka till färjan, plockade upp Susie och körde tillbaka till mig. Allt löser sig..
Jag och Susie tog tåg in till Rottendam central för att se vad vi hade för möjligheter med transport till Kassel. På Rottendam centralstation blev vi dock medvetna om hur otrevliga Holländare är. För det första fanns det ingenstans där man kunde betala med kreditkort, så när vi försökte köpa biljetter var vi tvugna att springa till nästa kvarter för att ta ut pengar ur automat. Därpå kom att man inte var tillåten att använda mobilen inne vid biljettförsäljningen, vilket betydde att vi var tvugna att gå ut varje gång vi ville använda den. Det var ganska ofta, eftersom Stuart (Rich's bror) hemma i England försökte att boka flygbiljetter till oss för resan hem till England från Tyskland. Ok, så varje gång han ringde var Susie tvungen att gå ut vilket betydde att vi miste vår plats i kön. Kom man försent fram till kassan fick man sig en ordentlig utskällning om att man måste minsann stanna innomhus och vara i tid när det är ens tur.
PHU!
Tillslut gav vi upp, stackars Rocky blev med släpad hit och dit, ut och in. Vi bad personalen att dra åt helvete och gav oss iväg för att hitta en biluthyrning. Det fann vi också och det blev vår räddning. Tack och lov att det finns några trevliga människor kvar i Holland. Damen på biluthyrningen kunde in varit mer hjälpsam. Hon lät oss hyra en bil som vi kunde ha hur länge vi ville, köra över gränsen även om det egentligen inte var tillåtet och lämna den var som helst i Tyskland, bara vi lät dem veta vart de kunde plocka upp den. Hon skrev ut vägbeskrivningar, skickade med oss några flaskor med dricka och lånade ut email så att vi kunde skriva ut våra boardingpass, som Stuart nu bokat. Eloger till henne.
Vid den här punkten hade vi kommit fram till att det som var bäst var att köra upp till Hamburg, möta min syster och min far som skulle ta Rocky tillbaka till Sverige, sedan kunde vi flyga från Hamburg till Stansted, hem.
När vi väl satt i bilen, Chrysler voyager, kände jag plötsligt hur allt lättade. Jag har aldrig varit med om något liknande och blev medveten om hur hjälpsamma folk omkring mig var. Susie som bara släpte allt för att följa med och göra mig sällskap, min syster, alias ängel, och min pappa, alias superstar, som körde alla alla milen ner från Falkenberg till Hamburg för att hämta min lilla hund mitt i natten och sedan köra tillbaka och ta hand om honom åt mig!!! Stue och Rich som agerade travelagency och mamma som agerade telefonväxel. Faster Lotta som erbjöd sig vara hundvakt. Rich's farfar som erbjöd sig köra mig hem till Sverige och hämta min lilla hund om 21 dagar. Rich's pappa som ville hämta oss i Tyskland. Helt otroligt!!!


Bilen lämnades i Lübeck, där vi också åt frukost på lördagmorgon efter 2 timmars sömn i den.


Pappa och Rocky på morgonpromenad. Rocky blev överlycklig över att träffa pappa och Hanna igen men undrade varför i h*lvete vi var tvugna att köra så långt för att träffa dem.




I Tyskland blommar magnolian och träden är nästan så gröna de kan bli.


Kl 9.20 (svensk tid) lyfte äntligen vårat plan från Hamburg till Stansted. Jag var helt slut och rödögd efter alla tårar och hejdåpussande på Rocky. 1 h och 15 min tog flyget och väl framme blev vi mötta av Rich och pappa Paul.
Bilresan hem till Weston on the green var någon timme och jag försökte verkligen att hålla ögonen öppna, svårt var det, men det var ju ändå första gången i England så jag försökte supa in så mkt som möjligt. Lite ovant kändes det ju med vänstertrafiken.


Baz i sin stooora box. Hästarna var framme nästan 12 timmar innan oss och det märktes tydligt hur nöjda de var med att få komma hem till sina engelska boxar, där man kunde kika ut på riktigt och inte genom fönster.

Iron var väldigt nöjd med att få stå på halm och gjorde sig bekväm.


Rocky och Finn.


Rocky är Susie, Rich's mammas, häst. De går ute om nätterna nu, så långt har våren kommit i England.

Jag lovar att det kommer komma fler bilder och mera uppdateringar, men först ska jag boa in mig och komma tillrätta. Idag ska vi till exempel handla lite möbler till vårt rum, från IKEA...