missearlymorning

Allt är tävling. Att vara tröttast, att jobba mest, att vara mest stressad, ha mest att göra, ha "ondast", ha mest lön, gå upp tidigast, veta mest, vara mest allmänbildad. Folk i allmänhet ska alltid vara värst, vi möter det överallt. När jag gick i skolan gällde det att vara bäst för att synas (om man inte var värst för då såg folk en ändå), när jag jobbade gällde det att jobba mest för att vara mest omtyckt, när jag var i stallet så gällde det att vara bäst eller att ha den galnaste hästen och att klara av den för att vara speciell, när jag på avd57 (27?!) så gällde det att vara värst, må sämst, för att synas.
SUCK! När går man i mål? När tar denna eviga tävling slut?
Det är inte konstigt om folk mår dåligt eller är stressade, när de måste jaga på sig själva hela dagarna, man hinner inte njuta. Även om inte alla njuter av att gå till jobbet så ska man väl ändå kunna njuta av att gå upp på morgonen? Andas måste man ju hinna med, eller?
Jag blir ofta stressad om andra jobbar men inte jag. Jag får skuldkänslor för att jag tog en dag ledigt för att åka in till stan med vänner istället för att göra alla saker som måste göras och om inte jag får skuldkänslor så finns det andra som ser till att jag får det.
Så idag har jag inte skyfflat bort gödselstacken som jag borde gjort, idag har jag shoppat i Oxford för alla pengar som borde gått till något vettigare.